onsdag 2 mars 2016

Tankar kring att leva i ett land med ett annat språk

Jag har alltid hata att studera språk och spanska framförallt. Det var det svåraste och tråkigaste ämnet i skolan och jag trodde aldrig att jag skulle få nytta av det. Sen bestämde jag mig för att flytta till Argentina i sex månader... hur tänkte jag där? Jag skulle ljuga om jag sa att jag gillar språket nu, men mina känslor är mer komplicerade än det var. Jag kan fortfarande inte prata bra spanska, men jag börjar kunna förstå vad de omkring mig säger och det gör en stor skillnad. Nu är min känsla ofta frustration, antingen när jag inte förstår vad andra vill säga till mig eller när jag förstår men inte kan svara, vilket nästan är värst. Men mer och mer kommer också en känsla av stolthet när jag faktiskt lyckats hålla ett samtal. Det kanske inte blir grammatiskt korrekt, men ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte om det just nu. Förstår den jag pratar med vad jag vill säga blir jag glad nog. Det har varit många gånger där bara det har känts som en omöjlighet.

För mig har känslan att vara i ett land med ett språk jag inte behärskar varit svårt men också upplysande. Jag har upptäckt att en vardag kan fungera och det går att förmedla mycket med kroppsspråk och situationsförståelse. Att jobba med barn har också hjälpt, desto yngre barnen är desto mindre bryr de sig om jag kan prata deras språk eller inte. Många av barnen kan inte säga mycket mer än mig och de som kan det älskar att vara experter på något som de kan lära ut (även om de ord de lär ut är samma varje gång). För dem är det oftast viktigare att jag är där och lyssnar än vad jag har att säga. Det finns även många härliga personer som jag träffat och lärt känna, framförallt på förskolan jag jobbar på. Det finns en kvinna som betytt speciellt mycket för mig. Hon gav aldrig upp att försöka ha ett samtal med mig som många av de andra gjorde det (och även jag själv gjorde ibland). Hon mötte mig varje morgon med ett leende på läpparna och tog sig tid att skratta med mig över situationer som uppstod. Med henne vågade jag pröva att prata även när jag visste att det var en stor chans att det jag sa skulle bli fel. Att ha de personerna som jag vågar prata med har varit väldigt viktigt, dels för att öva min spanska, dels för att bygga relationer och inte känna mig ensam. Samtidigt har det varit väldigt skönt att få komma hem till ett hus där jag vet att jag har personer som antingen pratar svenska eller engelska och att kunna ha ett samtal utan att varje ord är en ansträngning. 

lördag 13 februari 2016

Backpackerresa i Bolivia och Peru sista veckan

Dag 16: Tidigt på morgonen den sextonde dagen kom vi fram till Cusco. Där bestämde sig jag och Louise för att gå och titta på fyra olika ruiner från Inkatiden som fanns i närheten av staden. Eftersom ruinerna som vanligt låg uppe på ett berg blev vi övertygade om att åka taxi upp och gå ner. Vi var väldigt glada över att vi tagit det beslutet när vi insåg hur högt upp det var. Det var jobbigt nog att gå ner. Den sista ruinen vi såg var också den mest kända av dem, Saksaywaman. Den lokalbo vi köpte biljett av var väldigt nära att brista ut i skratt när vi försökte säga det namnet. När vi var på Saksaywaman träffade vi Pablo igen. Pablo var den mannen som vi åkte med tidigare under resan. Det visade sig att vi hade tagit samma buss till Cusco. 

 
 

 
 

 
När vi skulle gå från Saksaywaman kom en lama springande och sedan kom en man efter, de hade lamor som man kunde ta kort med och en hade rymt. På vägen tillbaka till hostlet hittade vi en svensk gata.
 

Dag 18 & 19: Dagen efter att vi gått en hel dag bland ruiner var det dags att åka till Aguas Calientes eller Macho Piccho pueblo som är stadens nya namn (även om alla fortfarande säger Aguas Calientes). Efter en färd upp och ner för berg i minibuss kom vi fram till slutet av vägen, efter det gick det bara tåg eller så fick man gå. Eftersom tågen var väldigt dyra bestämde vi oss för att gå med all vår packning. Vi gick i 2 h 15 min större delen på klappersten, men det var väldigt vackert. Vi var ganska trötta när vi kom fram till Aguas Calientes, så efter att vi köpt bussbiljetter till bussen till Macho Piccho letade vi upp vårt hostel och la oss i sängen och vilade några timmar. Det visade sig att hela staden hade strömavbrott, så allt var kolsvart och det gick inte att ladda några mobiler eller kameror. Som tur var hade jag redan laddat min kamera, min mobil hade jag inte riktigt samma tur med. På kvällen  åt vi mat på ett gatukök, vi köpte hamburgare, i hamburgebrödet la de förutom en hamburgaren en korv och massor av pommes frites. Efter att vi ätit det gick vi tillbaka till hostlet och vilade lite till. 

Nästa dag åkte vi till Macho Piccho. Vi gick helt ensamma den första timmen (det visade sig att det var enkelriktat och vi hade gått åt fel håll). Vi klättrade upp på det närliggande berget Waynapiccu, tog kort på en kolibri, gick upp till Sun gate och till Incab brigh, sa hej till några lamor, utforskade ruinerna och tog massor av kort. 

  
Jag tyckte det var lite roligt att det fanns skyltar som förbjöd en att gå på spåren och gå genom tunneln, sen fanns det inte någon annan ställe att gå. 

  
 
 

  
 
 
  

 
 


Dag 20, 21 & 22: Efter tre dagar av vandrande var våra kroppar helt slut, så vi lyxade till det och gick till de varma källorna som staden fått sitt namn efter (innan de bytte namn) sen tog vi tåget tillbaka till minibussen. Nästa dag var sista riktiga dagen på resan. Den spenderade vi i Cusco med att köpa sovernier (och jag spenderade den med att vara sjuk, jag trodde jag hade klarat mig undan magsjuka, men självklart blev jag sjuk sista dagen). Kl. 4:00 nästa morgon tog vi en taxi till flygplatsen, sen var det en lång dag av att vänta på flygplan och gå igenom passkontroller och flyga till nästa ställe (vi flög tre olika flyg). Tillslut kom vi i alla fall tillbaka till Buenos Aires. Nu ska vi njuta av den sista månaden här.

  


måndag 8 februari 2016

Backpackerresa i Bolivia och Peru andra veckan

Dag 8: Innan vi åkte vidare till La Paz bestämde jag, Louise och Pablo oss för att gå upp på ett berg för att se en staty på Maria och Jesusbarnet. Jag hade inte riktigt förberett mig på hur jobbigt det skulle bli att gå hela vägen upp och det var väldigt skönt att kollapsa i konstgräset nedanför statyn när vi äntligen kom fram. Förutom det gick vi mest runt och utforskade staden och på kvällen tog vi en buss till Bolivias huvudstad. När vi kom fram sent på kvällen ösregnade det. En snäll kvinna visade oss vägen till ett hotell som vi tog in på under natten.

  


Dag 9: Nästa dag hade vi en hel dag på oss att utforska La Paz och handla lite souvenirer.

  

Dag 10: Efter att ha sovit en natt till i La Paz tog vi en buss på eftermiddagen till Copacabana. En väldigt vacker stad som ligger vid Titicacasjön. Vi var tvungen att ta en båt för att komma dit. Efter att ha åkt igenom många torra områden var det uppfriskande att komma till en stor sjö. Titicacasjön är den högst belägna sjön med båttrafik i värden. Den ligger på 3810 m.ö.h. Vi gick framförallt längsmed vattnet och gick bland annat ut på en smal träbrygga. När vi skulle gå tillbaka till land hade en hund kommit ut efter oss och lagt sig så att vi inte kunde komma tillbaka till land. Den vägrade också att flytta på sig tills Mara och Louise hade klivit över den. När jag skulle göra det reste den sig upp och gick iväg.

 
  

Dag 11: Nästa dag tog vi en båt ut till Isla del Sol. Vi lämnade Pablo på fastlandet och fortsatte resan utan honom. På ön tog vi det väldigt lugnt, vilket behövdes efter att konstant varit i rörelse i en och en halv vecka. Vi satt framförallt på stranden och pratade med alla andra turister där. Vi badade också i sjön, vilket var kallt. Överhuvudtaget kändes det ganska mycket som svensk sommar med värmen/kylan i vattnet och på land och lukten av en stort vattensamling, utsikten var bara lite annorlunda.

 
När vi var där höll några på att spela in en musikvideo på stranden.
 
  

Dag 12: Innan vi åkte tillbaka till Copacabana tänkte vi att vi kanske borde utforska ön lite mer. Så på förmiddagen gick vi på en tur upp för berget (som vanligt) och kollade på en ruin och utsikten från bergen. Senare på dagen åkte vi tillbaka till Copacabana och spenderade en till natt där.

  
 

 

Dag 13: Dag 13 fick vi skjuts av några Argentinare som höll på att bila genom Argentina, Bolivia och Peru. Förutom att de försökte tvinga mig att prata spanska var det en väldigt bra resa. Det var framförallt spännande att lämna Bolivia och komma in i Peru. Vi blev avsläppta i Puno, en till stad vid Titicacasjön. 

 

Dag 14 & 15: På sin bröllopsresa åkte mina föräldrar till Ekvator och Peru. En av de ställena de pratat mycket som var Taquile island, så självklart var jag tvungen att åka ut dit. På vägen ut stannade båten på Uros floting islands. Ett intressant ställe att se, men väldigt turistigt. På Taquile island stannade de flesta bara i någon timme för att äta, även Maya och Mara åkte tillbaka till fastlandet samma dag. Jag och Louise tillsammans med ett par från Italien var de enda turisterna som sov över på ön den natten. Jag och Louise fick sova i ett rum på en restaurang och vi åt kvällsmat tillsammans med restaurangägarens dotter. Det var intressant att kunna diskutera olika traditioner och sätt att leva på ön med en från lokalbefolkningen. Vi fick även lära oss några ord på Quechua, det lokala språket. Förutom det gick upp på ett berg som låg 4000 m.ö.h och kollade på en ruin.


 
  
 
Bild på samma port bara med 25 års mellanrum, Bilden till vänster är tagen av mig och den till höger är tagen av min mamma och pappa.