onsdag 2 mars 2016

Tankar kring att leva i ett land med ett annat språk

Jag har alltid hata att studera språk och spanska framförallt. Det var det svåraste och tråkigaste ämnet i skolan och jag trodde aldrig att jag skulle få nytta av det. Sen bestämde jag mig för att flytta till Argentina i sex månader... hur tänkte jag där? Jag skulle ljuga om jag sa att jag gillar språket nu, men mina känslor är mer komplicerade än det var. Jag kan fortfarande inte prata bra spanska, men jag börjar kunna förstå vad de omkring mig säger och det gör en stor skillnad. Nu är min känsla ofta frustration, antingen när jag inte förstår vad andra vill säga till mig eller när jag förstår men inte kan svara, vilket nästan är värst. Men mer och mer kommer också en känsla av stolthet när jag faktiskt lyckats hålla ett samtal. Det kanske inte blir grammatiskt korrekt, men ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte om det just nu. Förstår den jag pratar med vad jag vill säga blir jag glad nog. Det har varit många gånger där bara det har känts som en omöjlighet.

För mig har känslan att vara i ett land med ett språk jag inte behärskar varit svårt men också upplysande. Jag har upptäckt att en vardag kan fungera och det går att förmedla mycket med kroppsspråk och situationsförståelse. Att jobba med barn har också hjälpt, desto yngre barnen är desto mindre bryr de sig om jag kan prata deras språk eller inte. Många av barnen kan inte säga mycket mer än mig och de som kan det älskar att vara experter på något som de kan lära ut (även om de ord de lär ut är samma varje gång). För dem är det oftast viktigare att jag är där och lyssnar än vad jag har att säga. Det finns även många härliga personer som jag träffat och lärt känna, framförallt på förskolan jag jobbar på. Det finns en kvinna som betytt speciellt mycket för mig. Hon gav aldrig upp att försöka ha ett samtal med mig som många av de andra gjorde det (och även jag själv gjorde ibland). Hon mötte mig varje morgon med ett leende på läpparna och tog sig tid att skratta med mig över situationer som uppstod. Med henne vågade jag pröva att prata även när jag visste att det var en stor chans att det jag sa skulle bli fel. Att ha de personerna som jag vågar prata med har varit väldigt viktigt, dels för att öva min spanska, dels för att bygga relationer och inte känna mig ensam. Samtidigt har det varit väldigt skönt att få komma hem till ett hus där jag vet att jag har personer som antingen pratar svenska eller engelska och att kunna ha ett samtal utan att varje ord är en ansträngning.